De flesta som vet vem jag är förknippar nog mig med löpning, cykel eller träning på något sätt, och det är nog en rätt bra beskrivning på mig.

Jag har hållit på med konditionsidrott sedan skolan och min idrottslärare övertygade mig om att anmäla mig till Göteborgsvarvet. Första gången jag stod där på startlinjen i Göteborg var våren 1990, och jag hade fyllt 14 år några månader tidigare. Jag tog mig runt de 21,1 km på en tid strax över 2 timmar, men vad jag inte hade en aning om då var att det skulle bli starten på något som skulle ta långt mycket mer tid. Idag har jag sprungit samtliga Göteborgsvarv sedan dess och har alltså gjort 28 stycken raka, och som snabbast varit nere på tider under 1.24 (dvs under 4 min/km i snitt).

Men vägen dit har definitivt inte varit spikrak.

Hösten 2004 konstateras att jag hade en tumör stor som en golfboll på balansnerven strax innanför innerörat. Efter en operation på 16 timmar är den avlägsnad, men också hela innerörat på höger sida tillsammans med de balansorgan som finns där. Specialistläkaren ger mig då det inte så uppmuntrande beskedet att ”Du kommer troligen aldrig mer kunna springa på ojämnt underlag, så din orienteringskarriär är nog tyvärr över.”

2010 kommer nästa bakslag. Jag börjar få mer och mer ont i mitt högra knä, efter många turer i Landstingets långsamma kvarnar konstateras artros. När det är som sämst har jag sådan smärta att jag hoppar på kryckor. Efter närmare ett år av rehab börjar jag bli smärtfri igen men det tar inte lång tid innan samma sak får upprepas på vänster knä. Idag har jag tack vare specifik styrke- och stabiliseringsträning varit symptomfri från artrosen i drygt fem år.

Dessa båda händelser tillsammans med ett allmänt intresse för prestation har gjort att jag ägnat mycket tid åt att lära mig mer om hur kroppen fungerar och hur jag kan få den att prestera så bra som möjligt efter mina förutsättningar. Jag driver idag en egen PT-Studio där jag hjälper andra att efter sina förutsättningar få ut så mycket som möjligt av sin potential. För egen del, som bland annat småbarnspappa, hinner jag inte träna så mycket som man skulle önska, utan ligger idag på ett snitt på ungefär 3 till 3,5 timmar/vecka. Men jag ser till att dessa timmar fylls av träning som ger maximal effekt mot mina mål och utöver det ser jag till att ge kroppen optimala förutsättningar för att prestera. Mitt motto de senaste åren har alltid varit ”Om jag nu anmält mig, varför inte ge mig själv optimala förutsättningar för att få en så trevlig resa som möjligt på en så bra tid som möjligt”. Därför står jag till exempel aldrig på startlinjen utan att ha en genomtänkt energiplan där jag vet vad och när jag ska stoppa i mig något för att skjuta på gränsen när kolhydraterna i kroppen kommer ta slut, allt för att må så bra som möjligt och för att springa så fort som möjligt.

Det är också väldigt sällan jag tar på mig träningskläderna för att ”sticka ut och jogga lite”. Jag vet vad jag ska träna, jag vet varför jag ska göra det, och jag vet vilka av mina svagheter som förbättras av just det träningspasset. Det är som bekant dina svagaste länkar som brister först och som sätter begränsningarna, och det är just därför som det är viktigast att jobba med just dem för att verkligen ta steg framåt i träningen.

Med dessa förutsättningar i bagaget sitter jag nu här idag och sammanfattar en säsong som inneburit personligt rekord på såväl milen som maraton och dessutom mitt första genomförda trailultralopp (50 km på steniga och leriga stigar, dessutom i mörker med pannlampa). Vem hade trott det när jag gick med rollator i korridorerna på Lunds neurokirurg efter operationen 2004 eller hoppade runt på kryckor med knän som en 90-åring för 7-8 år sedan. Behöver jag tillägga att jag har ett motto till?

”GE ALDRIG UPP”.