Det blev blandade resultat vid helgens besök på High Chaparral.

Packade in Elicia i bilen lagom efter lunch, och var framme utanför västernstaden cirka en timme innan start i stafetten. Vädret var kanon och jag skulle inleda stafetten. För den som inte är så insatt i orienteringens sprint-stafett så fungerar det lite som skidåkningens sprintstafett. Man är två stycken som springer två sträckor var, för min del skulle jag alltså springa sträcka 1 och 3, medan min kompis Henrik Kroksmyr skulle ta hand om sträcka 2 och 4.

Andra klasser startade tidigare än vår klass, så jag såg redan tidigt att direkt från startpunkten kunde man välja att gå rakt upp för en brant backe eller springa runt. Gissade att vår klass skulle ha samma upplägg och bestämde mig redan innan jag sett kartan för att välja alternativet uppför backen till första kontrollen. Jag ville vara först in på den smala stigen för att inte riskera att fastna bakom långsammare löpare. Samtidigt räknade jag med att banläggaren lagt banan så att den som väljer en tuff backe direkt i starten skulle belönas.

När startskottet gick kastade jag ett snabbt öga på kartan och konstaterade att jag haft rätt i mina tankar inför start, och jag var också först uppför backen. Nu verkade dock som att jag var själv med det valet, eftersom övriga startande i vår klass valde att springa flackt runt. Men mitt vägval var det snabbaste och när vi åter såg varande på andra sidan hade jag ett försprång på 5-10 sekunder. Därefter höll jag tätpositionen i princip hela vägen. Första 700 meterna var det orientering i skogen, innan vi kom in på campingområdet och det blev mer öppet och lättlöpt. Här kunde jag utnyttja min löpstyrka bättre och jag drog ifrån övriga löpare och kunde lämna över ansvaret till Henrik i ledning med 17 sekunders lucka bakåt. Henrik skötte sig bra och när jag fick tillbaka ansvaret för stafettpinnen var ledningen fortfarande 15 sekunder. Även om benen var lite stela uppför startbacken på andra varvet kunde jag trycka på bra och fördubbla luckan bakåt och lämna över till slutsträckan 29 sekunder före nästa lag. Där gjorde Henrik ett jämnt lopp med de som jagade bakom och vi tog till slut hem segern med 29 sekunders marginal. Extra kul var det att närmast bakom oss var våra klubbkompisar Pelle och Albin. Dubbel Växjö OK seger i yngsta ”gubbaklassen” alltså.

Segerrusig började jag ladda om inför kvällens individuella tävling som skulle avgöras inne på High Chaparral, alltså kryssande mellan salooner, järnvägar, broar och olika små västernhus. Här visste jag att det skulle vara viktigt att hålla tungan rätt i mun och inte ta några förhastade beslut. Tyvärr sprack det redan på väg till första kontrollen när jag efter typ 50 meters löpning insåg att jag inte fick ihop karta och verklighet för fem öre. Fick stanna upp helt och verkligen tänka till både en och två gånger innan jag fattade vilka grå fyrkanter på kartan som var vilket litet hus runt om mig. En minut senare förstod jag hur det hängde ihop och jag hittade den första skärmen bakom en liten stuga. Men där var den tävlingen körd. Med en total tävlingstid på 12-13 minuter har man inte råd att lägga 1 minut extra på att leta efter en kontroll. Försökte ändå reparera skadan så gått det gick, men blev lite stressad och gjorde ytterligare en bom på cirka 45 sekunder i mitten av banan. Det blev till slut en 11:e plats i H40-klassen (7:a i DM). Något som jag inte alls var nöjd med. Hade definitivt kunnat vara med i täten om jag varit lite kallare i starten.

Även om mina egna resultat utöver stafetten hade en del mer att önska, kunde jag ändå glädja mig åt att Växjö OK och de löpare som jag tränar plockade hem inte mindre än 10 DM-titlar i stafett eller individuellt. Framförallt vann Patrik Karlsson huvudklassen för herrar (H21) både individuellt och i stafett (tillsammans med Lukas Lundgren).

Efter allt tävlande blev det tältövernattning med en minst sagt förväntansfull Elicia och sedan en söndag inne i nöjesparken med min lilla favorit-cowgirl.

Även om mitt idrottande är en stor del av mitt liv, så spelar resultaten ingen som helst roll när man får se glädjen i ögonen hos min egna lilla guldklimp.

Nästa utmaning blir en Finlandsresa som startar på fredag. Där ska vi delta i världens största orienteringsstafett. Självklart är hela världseliten på plats tillsammans med cirka 1700 andra 7-manna lag som ska ge sig ut på sträckor mellan 7,5 till 15 km i svår finlänsk terräng. Ser verkligen fram emot detta. Att vi dessutom på pappret mönstrar det bästa lagat från Växjö OK på många år gör inte förväntningarna mindre.

Det var ett tag sedan bloggen uppdaterades, och det har hänt en del sedan sist.

Under vinterns träning satte jag upp tre större målsättningar för säsongen 2017. Tydliga målsättningar tycker jag är viktigt för att dels behålla motivationen, men framförallt för att veta hur man ska strukturera träningen på bästa sätt för att nå dit. Annars blir det lätt lite träning här och lite träning där…  inte effektivt för fem öre.

Men åter till mina egna mål som sattes utan inbördes ordning, vilket egentligen också är lite mot mina principer, men jag kände att de låg lite olika i tid och det fanns en hel del synergieffekter, så jag valde att köra på alla tre.

• Göra en seriös satsning mot ett nytt pers på halvmara (Prag och Göteborgsvarvet)
• Köra en halv Ironman i Jönköping i början av juli
• Kvala in till tävlingsklass på Cykelvasan

Målet med att genomföra en halv Ironman i Jönköping ströks helt under våren, av flera anledningar, men den främsta var den hutlösa anmälningsavgiften på runt 3000 kronor. Det tillsammans med att den kalla våren i princip omöjliggjort simträning i öppet vatten, gjorde att jag helt enkelt strök triathlon från årets program.

Satsningen mot ett nytt pers på halvmaraton rullade på bra under senvintern, och den 1 april sprang jag Prags halvmaraton som gav kroppen en bra påminnelse på vad som krävs för att springa under 4 min/km i 21 km. Sprang i mål där på höga 1.25 vilket alltså var ungefär 3 minuter ifrån vad som krävdes. Nästa chans var Göteborgsvarvet den 20 maj, men ett par mindre förkylningar, lite dåligt med motivation och framförallt lite andra småtävlingar (framförallt orientering) gjorde att jag inte riktigt fick till de långpass som jag ville.

Inledningen i Göteborg gick bra, och jag planerade att springa ett lopp med negativ split. Det vill säga springa andra halvan något snabbare än den första. Planerade att gå ut på 20 minuter per 5 km, vilket missades något på den första (20.20) och med än mindre marginal på den andra (20.08). Men hade en mycket fin känsla i kroppen och kände mig inte orolig för att kunna kapa bort några sekunder på andra halvan. 15 km passerades under 61 minuter och fortfarande men en helt ok känsla i kroppen. Ska inte påstå att jag var oberörd, men långt ifrån utslagen. Men känslan i huvudet var inte riktigt samma som i benen. Tyckte jag tryckte på bra, men när klockan började visa 4.13 och 4.18 när km-skyltarna passerades rann också drömmen om ett nytt pers ut i svett längs med Dag Hammarsköldleden. Men sprang ändå i mål på 1.26.40 vilket är en tid som jag tycker är ok, även om jag gärna hade sprungit 3 minuter snabbare… men kanske bättre lycka där nästa år… vilket blir mitt 29:e varv…  Eller varför inte fira 30 års jubileum med ett pers 😉

Efter Göteborg hade jag nästan också slagit av tanken på att uppfylla mitt tredje mål. Att säkra en tävlingsplats på Cykelvasan. För att göra det krävs att man kör något annat långlopp som är godkänt som seedningslopp och går i mål på minst segrartiden + 25%. Ett tufft mål, som på t.ex. Ränneslättsturen som jag tidigare kört ett par gånger skulle kräva en tid ner mot 3.30, jämfört med de cirka 4 timmar som jag kört på tidigare. Ränneslätt är dock inte optimalt att kvala på för mig eftersom det är rätt teknisk och stökig bana, där jag som har styrkan i uthålligheten mer än tekniken tappar lite för mycket.

En bättre chans skulle istället vara Cykelrallarna mellan Bottnaryd och Jönköping. 62 km förhållandevis lättcyklad bana. Men efter Göteborgsvarvet hade jag bara 2 veckor på mig att omvandla en helt ok löpform till en stark cykelform. Lösningen fick bli det klassiska upplägget med fyra fyror. Siktade på att försöka köra detta pass nästan dagligen. Blandade mellan att köra intervallerna på teknisk bana (Smedjegatans crossbana, Pumptracken vid Sundet, och banan på Radiokullen) samt tuffare raka intervaller på grusväg eller asfalt.

Jag ska inte göra någon längre utläggning om hur själva loppet artade sig, men jag fegade lite i starten och la mig längst bak i tävlingsstartgruppen, vilket nog var lite väl defensivt. Fick köra om rätt mycket folk i början och efter en knapp mil såg jag en rätt stor klunga med cyklister ett 50-tal meter framför mig. Bestämde mig för att köra ikapp dem och gjorde en tuff körning för att få deras ryggar. Ett bra val skulle det visa sig och där fanns några riktigt dragvilliga cyklister som höll ett bra tempo både på småstigarna och ute på vägarna. Tempot låg stadigt strax över 30 km/h så fort det var lite mer lättåkt.

När vi började närma oss målet kände jag mer och mer att jag var den med bäst krafter i gruppen och på sista 5 km kunde jag trycka ifrån de andra och till slut rulla in under målskynket på 2 timmar och 32 minuter. En tid som jag då inte riktigt visste hur långt den skulle räcka, men räknade lite löst med att täten omöjligt skulle kunna kört under 2 timmar. När jag sedan fick se att proffscyklisten Fredrik Ludvigsson hade vunnit på 2.09.58 kände jag att saken var klar. Jag hade klarat målet att kvala in till Cykelvasans tävlingsklass!!  När seedningsbeskedet dessutom kom visade det sig att jag hade över 8 minuter tillgodo, och dessutom bara var 2 minuter från att kvala in till startled 2 istället för 3 som jag nu hamnade i.

Men framgången gav mersmak och nu blir det nog ett eller två kvallopp till för att ytterligare förbättra möjligheterna till en framskjuten startplats i Sälen.

Men innan dess ska det springas lite orientering. Idag är det DM i Sprintorientering. Där är jag och min gamla orienteringsvän Henrik Kroksmyr titelförsvarare i sprintstafett (H35-klassen) och jag tog också en individuell medalj i det individuella loppet förra året. Det kommer bli tufft att försvara dessa framgångar, men jag känner mig grymt taggad för att ge utmanarna något att bita i. En extra krydda är det att det individuella loppet avgörs inne på High Chaprall så det blir orientering bland salooner, hästhagar och kanske kan det vaskas lite guld till slut…