Så var det äntligen dags för att starta i årets första lite mer prioriterade tävling – Prags Halvmaraton. Jag ska direkt avslöja att den här typen av kombinerade sightseeing- och tävlingsresor inte är helt optimalt för mig. Det blir lite för mycket promenader och sightseeing och inte heller optimal kost och uppladdning inför start… men skit samma, nu var jag här och hade bestämt mig för att springa så fort jag kunde.

Hade seedats i led A, vilket innebar att jag stod bakom eliten tillsammans med löpare som planerade att bli bland de 500 bästa av de cirka 10 000 som skulle ta sig an de 21,1 kilometrarna.

Precis som i alla andra lopp av den här storleken blir uppvärmningen inte heller optimal. Man måste vara på plats i sin startfålla minst en kvart (gärna 30 minuter) innan start, vilket innebär att det inte går att jogga runt i minst 12 minuter och köra några stegringslopp som annars är min rutin innan start.

Men till slut slog klockan i alla fall 10.00 och starten gick. Kom ganska snabbt in i en bra löprytm och första km gick lite lätt utför och vi passerade den klassiska Karlsbron där svenskarna fick på nöten och det som fick bli slutat på 30-åriga kriget. För egen del gick det bättre än för den svenska armén 1648, även om de fick med sig en silverbibel den gången… jag var i detta läget i toppform och snart passerades första km-skylten på 3.47, vilket var precis enligt planen.

Sedan rullade det på. Första femman gick cirka 19.30 vilket också var helt enligt plan. Men efter ytterligare ett par km precis enligt plan (3.53) började det komma lite grus i maskineriet. Efter 8 km började låren kännas stumma och tiderna började närma sig 4.00/km istället för 3.50….
Milen passerades på 39.30 och även om det var helt i sin ordning var inte känslan längre lika lätt i benen.

Bestämde mig för att slå av lite på farten och lägga mig på 4.00 fram till cirka 5 km kvar och hoppas på att jag skulle hitta lite nya mentala krafter när målet började kännas inom räckhåll. Planen höll så långt att jag i alla fall höll mitt tempo, men några nya mentala krafter dök det inte upp. Istället blev det allt tyngre och efter en mindre uppförsbacke med cirka 2,5 km kvar tog både benen och den mentala vilja slut och under de sista tre km tappar jag nästan en minut på min tänkta avslutning. Springer i alla fall imål 1 timme 25 minuter och 40 sekunder efter att jag lämnade startlinjen bakom mig. En helt ok tid, även om jag innerst inne är lite besviken att inte låren höll bättre.

Trots över 27 års erfarenhet av halvmaratonlöpning har jag slarvat med att förlägga mina långpass på asfalt, vilket gjorde att låren till slut stumnade. Distansen hade jag, men tyvärr inte uthålligheten att hålla tempot på det hårda underlaget. Det är stor skillnad på att springa 25 km på vackra stigar på runt Växjö än att ligga på tröskel i 21 km på gatsten, betong och asfalt.

Nya utmaningar väntar inom kort…

När det gäller min gissningstävling så är det kul att se att så många ville vara med. Bästa gissning stod den för som bevisligen känner mig betydligt bättre än min själv – min egen mamma. Hon gissade att jag skulle springa på 1.25.42, det vill säga en felmarginal på 2 sekunder…  Eftersom det kanske finns de som skulle vilja ropa ”Fusk” i det här läget kommer jag att dra två slumpmässiga vinnare på måndag när jag är hemma igen. Nu ska jag ut och njuta av Prags härliga återhämtningsdrycker…